Endast en gång

Endast en gång fick jag träffa dej. Undra om det någonsin händer igen?
Jag minns väl när du öppnade dörren och stod där framför mej med ett ansikte som endast en god gud kan skapa.
Du var så söt, och jag försöker minnas att du log, men jag tror inte du gjorde det, tror du var lika rädd och osäker som jag var.
Jag minns att du hade på dej någon form utav pyjamasbyxor, eller var det bara vanliga bomullsbyxor?
Du kastade dej ganska överaskande i min famn och kramade mej hårt, jag kramade tillbaka, undra om vi kysstes redan där precis innanför din dörr?
Det var snö och kallt ute, det minns jag väl, det måste ha varit januari-februari eller något sådant.
Kan inte glömma när du sa: Kom. Och vände dej om och gick inåt i huset, minns att jag såg din bakdel underbart vackert "putande". Jag tror jag hann tänka fördel innan jag följde efter dej.

Minns att vi satt på din säng, nästan vid fotänden och du lutade dej bakåt mot mitt bröst. Du satt där i min famn, och din kropp är än idag det underbaraste jag känt emot min. Jag ville bara att tiden skulle stanna och att det som skedde och höll på att ske, aldrig skulle upphöra.
jag tror faktiskt att min nervositet hade släppt vid det laget, jag minns inte säkert, men tror det.

Jag tror att vi pratade om i princip ingenting, vi smekte nog mest och sa nåt artigt emellanåt, jag kan faktiskt inte minnas nåt samtal.
Jag minns bara när du frågade: Vad vill du göra nu?
Jag tror inte jag svarade, men jag minns att mina händer sökte sej innanför dina byxor och att vi sedan älskade i något som kändes som tusen och en nätter.

Jag minns att vi senare låg i din säng och flåsade och höll om varandra. Sedan lovade vi att ses snart igen, kysste varandra och kramades.

Jag åkte hem. Vi har inte sett varandra sen dess. Hoppas det inte är försent?