Helt ärligt

Tänkte idag att jag skulle klippa en öl och röka en cigarett medans jag tittade ut över vattendraget mellan dom på tok för täta träden som växer vid dess kant. Träden lutar sej mot vattnet betänkligt som om dom sökte efter kärlek i det strömmande vattnet.
Jag befann mej där drickandes en öl och rökandes en cigarett. Men myggen ville något annat.
Dom ville att jag skulle lämna deras oas i fred och knalla tillbaka till krogar, dårar och biltrafik.
Jag har varit stadsbo så länge nu att jag nästan glömt bort att naturen har ett eget liv.
Hade nästan glömt att naturen kan säga ifrån, och när den gör det har jag inte mycket att hämta.

Så jag lämnade vattnet, träden och myggen ifred. Det var vad dom sa att jag skulle göra.
Gissar att jag satt en timme innan jag gav med mej.
Antagligen skulle jag bli en jävligt dålig soldat som ger upp efter en timme utan strid. Antagligen skulle jag hamna i krigsrätt pga att jag inte ens försökte. Jag är en jävla tönt, men det får ni aldrig tala om för någon, ty jag är rädd för att inte vara tuff.

Under den här timmen försökte jag lista ut vem jag är, och försöka få lite perspektiv på saker och ting.
För helt ärligt, man är så mycket som man inte är.
Det är så mycket med kärlek, ursprung, religion, vad man känner kontra vad man gör och vill känna.

Jag har nog alltid haft lätt att få vänner och folk har nog helt ärligt ofta gillat mej. Kan inte säga att jag känt mej mer mobbad eller utfryst än vad jag själv valt. När jag var i lågstadieålder så ville jag helt enkelt inte spela fotboll eller klättra i klätterställningar med dom andra. Jag tror att jag då som nu trivdes på en bänk någonstans bakom det hela och tänka tankar samt tycka lite synd om mej själv för att jag inte var som dom andra.

Tror jag var precis lika osäker som dom andra när jag kom upp i tonåren. Tror att även jag sökte en identitet, som jag iof tack vare en underbar storebror redan hade hittat. Jag vågar påstå att jag än idag har samma människosyn och identitet som jag hade när jag var elva år, fast jag kanske är duktigare på att visa det idag.
För jag har verkligen tränat på att bli en snällare och mer omtänksam människa. Men helt ärligt kan jag tala om att jag inte är särskilt förtjust i människor i allmänhet.
Tror alla mina nära vänner och min närmsta familj vet att jag går i graven för dom ifall det skulle behövas. Jag offrar gärna allt för någon jag älskar.
Samtidigt tror jag att dessa människor även vet hur mycket jag skiter i hur det går för människor i allmänhet. Visst suger jag gärna till mej intryck ifrån folk jag möter, och ger dom gärna en öl och en bostad för natten om dom är intressanta. Och visst kan jag be en bön för att det ska gå bra för dom, men helt ärligt så bryr jag mej inte en vecka senare så till vida att dom inte har satt ett riktigt djupt avtryck.

Jag har på senare år fått höra att folk skulle vara rädda för mej när vi var yngre. Förlåt till er, jag har aldrig velat skrämma någon, antagligen var jag bara nonchalant eftersom du inte intresserade mej.

Undra om det finns en diagnos?

Vi ska försöka att närma oss nutid utan att det smärtar för mycket och utan att jag sårar någon.
Sitter man en timme på en bänk och har enbart fokus på att tänka så hinner man tänka ganska många tankar. Konsten är att hålla sej till ämnet i sina tankar, och det gör man sällan.
Jag har ganska svårt med det även när jag skriver, så nu när jag försöker skriva vad jag tänkte så är det väl ganska logiskt att jag svävar iväg ibland?

Just idag funderade jag på ifall det finns någon sjukdom som gör att jag söker mej till omöjliga saker?
Att jag blir sambo med en gift kvinna som har barn?
Att jag förälskar mej i unga killar?
Kanske söker jag bara efter kärleken i det strömmande vattnet?

Det finns så mycket mer att säga, men vinet vill att jag är tyst nu.