Kanske är det London som ropar?

Sitter här åter igen med vin. Tänkte skicka dig ett sms. Tror inte jag gör det. Sms blir alltid så personliga. Meningen är väl ändå att vi inte ska vara personliga? Kanske är det London som ropar mitt namn, jag hör bara att jag måste här ifrån.

Du vill se mej som stark. Faktum är att alla vill se mej som stark. Alla vill se alla som starka. Men nu måste du vara stark och klara dej, för jag måste försvinna. Kanske är det bara London som ropar mitt namn, men jag måste här ifrån.

Vi har staplat betong på tändstickor länge nog nu. Vi bygger höga torn utan någon grund. Vi är inte bättre ingengörer än dom var i Piza för länge sedan. Jag tänker riva det innan det rasar. Nu när London ropar mitt namn, så tänker jag lyssna och lyda.

När jag inte är stark så gråter jag. Jag gråter nog oftare än de flesta. Jag är aldrig stark när jag är ensam. Oftast är jag ensam. Jag är trött på gråten när jag inte är stark. Ifall nu London ropar mitt namn, så kanske ensamheten är ett minne blott.

Minns inte när vi senast kysste varandra. Minns inte när vi älskade. Vet inte ifall vi älskar, om vi älskar eller vad vi älskar. Jag älskar att höra att London kanske ropar mitt namn. Älskar mina fantasier att kanske vaknar där igen.

Mina nya planer om det nya är bara fantasier. Mina tankar att det kanske går är rena drömmar. Egentligen är du bara en fantasi och en dröm. Med all säkerhet så är det en dröm att London ropar mitt namn. Men jag vill verkligen dit.

En dröm är en tanke, utav en tanke kan man bygga en dröm. Du fanns tänkte jag, så jag skapade en dröm. Nu drömmer jag om att sluta tänka. Kanske är det London som ropar mitt namn. Men det är dags...